Tour of Keb

" We will either find a way, or make one "

Motivation som tar dig framåt

 

Det blev som jag hoppades på - en varm lördagsmorgon då halva Mora låg bakis efter studentfirandet som jag började resan mot ett avlägset Gnesta på min nyinköpta hybridcykel som skulle ta mig många mil och ge mig mycket ont i baken.

Det första som jag konstaterade var att cykelns rull var otroligt bra och jag knappt behövde ta i för att ligga i 25 km/h. Denna känsla av lätthet skulle skifta markant till kvällens slut, tur att jag inget visste just då. Jag rullade som en lätt fjäder fram längs dalalandskapen och tog min första fikapaus i Siljansnäs och började känna mig varm i kläderna. De få invånare i byn som såg mig vinkade glatt och undrade säkert vart jag var på väg. Hade jag bett dem att gissa hade de alla gånger sagt "Leksand" eller möjligtvis "Borlänge". En tant som jag talade med trodde mig först inte när jag sa Gnesta i Sörmland. Vad ska de säga nästa gång när vi är på vägen mot Kebnekaise!

 

En ishockeyplan i Gagnef Kyrkby, intresset verkar stort!

Jag fortsatte min färd genom det lugna Dalarna och susade genom de stillsamma byarna där enbart ljudet av fåglarna och bondens sopande på grusplanen hördes. Lugnt som på landet helt enkelt. Jag var tvungen att öka i tempo och tog istället Riksväg 70 som var tråkigare men effektivare. Jag hade alltså 2 dagar, cirka 15 timmar per dag att ta mig hem på. Det som började smärtfritt gick successivt över till plågsamt rumpvärk och stela knän. När jag knappt orkade en meter till första dagen så stötte jag på ett pensionärspar. Min plan som först var att slå läger i Hedemora så blev jag pushad att ta mig till Avesta. Inte alltför långt på kartan men nu började benen svika och huvudet tänkte allt tyngre. Jag kom tillslut fram till campingen och kunde slå läger över natten.

Här gör jag en kort inspelning nästa morgon några kilometer efter avfärd:

 

I det ögonblicket anade jag inte att en grusväg på cirka 2 timmar låg framför mina hjul. Den asfalterade vägen som jag så smidigt rullade på tog plötsligt slut och kartans riktning ledde mig rakt in bland skogarna. "Det här kan ju inte bara vara rätt väg" tänkte jag för mig själv medan cykeln dunstade upp och ner på de gropiga grusvägarna. Efter ett tag stod en stor svart hund mitt på vägen och började skälla drastiskt åt mig. I nästa stund kom ägaren ut och jag kunde äntligen fråga om vägen och hoppet höjdes när hon sa att denna väg fortsätter mellan byarna.

Dagen och eftermiddagen löpte på och jag tog mig från Västerås, Torshälla till de vilsna små byarna Kjula, Barva och Ärla. Tröttheten började sakta smyga sig på och när regnet för en stund lade sig efter himlen gick det allt tyngre mentalt. Datamätaren stod på cirka 16 mil och det var 6 to go. Sista biten vet jag knappt hur den gick till. Det var mörkt över Gnestas gator när jag äntligen nådde stan och jag hade nått mitt mål.

En hyfsad uppvärmning inför det som komma skall. Jag behövde denna resa för att inse att färden mot Kiruna inte kommer att bli enkel, inte iallafall på en tidsbestämd tid. (Och att ett rusta-tält inte klarar kyla). Jag hoppas ni stödjer vårt projekt genom att bidra till Hjärnfonden för att ge oss motivation att orka trampa alla mil. Motivation kommer att behövas!

17 jun 2014

Comments powered by Disqus
Denna hemsida är byggd med N.nu - prova gratis du med.(info & kontakt)